Den sociala samvaron är nog viktigast, att vara tillsammans och göra något med enkla regler som alla känner till, och att i varje giv få nya kort som kan vara lika bra som någon annans. Här gäller inga lönemiljoner eller doktorsgrader, bara given just nu, och samvaron.

 

Olika människor uppskattar kortspel av olika skäl, t.ex. som en tävlingsform eller som en intellektuell utmaning att förstå hur andra människor tänker och reagerar, att smida planer och se dem gå i lås. Annars är ju kortspel huvudsakligen ett spel om pengar, eller snarare om vinster, t. ex. marker eller tändstickor eller för den delen klädespersedlar. Plus äran i att lyckas eller skadeglädjen i att man måste ta ställning till eventuella risker eller möjligheter för att inte spelet ska bli ointressant.

 

Man kan låta vinsterna i en klubb gå till en gemensam vårfest, t. ex.

 

 

 

Spel om pengar urartade under medeltiden och myndigheterna tvingades stifta lagar mot överdrifterna. Magnus Erikssons stadslag på 1300-talet, förbjöd t.ex. omyndiga att vara med och spela och fastslog en mark som maximiinsats. Under 1700-talet var det vanligt i förnäma kretsar, inte minst bland kungligheterna, att låta göra särskilda spelpenningar att användas vid kortspel. Läs mer om det här på denna hemsida om spelteorier och gambling. 

 

De gjordes oftast i silver eller koppar och utformades med vackra motiv och kloka deviser, som "Den som har lycka behöver intet eller Lagom".

 

Under 1800-talet spelade man med främst engelska spelpenningar, innan vår tids spelmarker skapades främst för vira. Risker ett nöje på Bellmans tid Att sätta pengars värde på spel, och därmed riskera sin egen personliga trygghet, det var ett av nöjena på Bellmans tid. Momentet av hasard kittlade inte minst i den ofta till leda och långtråkighet framskridande vardagen i stormannakretsarna och deras familjer. Man spelade lornbre, tresette, pharao och inte minst kille.

 

Lyckan kunde hastigt växla. Sådan spänning hörde också t.ex. schack och brädspel till, liksom kägelspel. Spel och dobbel kunde förenas med det mesta. Följden blev att frihetstidens svenska regeringar flitigt kom med nya förbud och skatter för att stävja de värsta avarterna. År 1719 förbjöds strängeligen spel och dobbel "på Kjällare och Caffeehuus samt äfwentyrliga stora spel hemma i husen".

 

Främst var det hasardspelet pharao som förbjöds, "eller andra slika spel" som kunde uppfinnas i framtiden. 1730 kom kung Fredrik med en förordning där förbudet på nytt aktualiserades. Här gavs laglig möjlighet för myndigheter att ta över en spelares förmögenhet till säker förvaltning, och människor uppmanades att ange varandra för överträdelser. Den 24 maj 1810, bara några månader efter det att kortspelet vira först hade börjat spelas i Vira bruk, korn en ny varning emot äventyrliga spel. Den varningen utökades med bötesstraff för spelkvällsarrangörer i en kunglig förordning år 1859.